Upp för trappan och öppnar brevinkastet för att se om man kan få kontakt med honom, och det fick vi som tur var. Han kan dock inte röra på sig och säger att han har svårt att andas och är chockad... P ringer ambulansen och får svara på 1000 frågor medan jag fortsätter prata med S (grannen) genom brevinkastet. Han kan inga nummer till varken sonen eller hemhjälpen och kan inte ta sig till dörren.
Efter dryga 15 minuter dyker i a f ambulansen upp och tar över, låssmed är på väg för att få upp dörren. Vårat "uppdrag" är över och vi kan gå och lägga oss igen, nu klarvakna. Hör hur de kommer in i lägenheten och till sist åker iväg med honom, och lyckas på något sätt somna om efter ett tag.
Stackars lilla granne =( Hoppas det gått OK med honom. Vet att han var inne igår morse också och har nog varit ett par vändor den sista tiden.
Det har sakta men säkert gått utför för honom de 4 år jag nu bott i min lägenhet. I början hade han sin fina Tigra, en staffordshire bullterrier som han kom ut med varje dag, stark var hon dock och man såg att han ibland hade svårt att hålla henne, men promenadhjälp med henne ville han absolut inte ha =) Redan då såg man också att både han och hon hade kämpigt med de 3 trapporna upp till hans lägenhet. Hon dog (av ålder, ont i kroppen) för drygt 2 år sedan och sedan dess kommer han mer sällan ut, det senaste knappt alls gissar jag då jag inte sett honom på mkt länge. Han har berättat att han har svår reumatism och allmän konstant värk i kroppen - som knivar som oupphörligen hugger och skär. Man har sett på honom att han har ont, mkt ont, och skakar i varje rörelse (och då var det nog i våras jag såg honom sist till på köpet). Kämpar på och vill bo hemma ändå, har hemhjälp som kommer några gånger om dagen men annars är han helt själv.
Det är nästan så att man önskar att han ska få sluta sitt liv nu, om man får lov att säga så? Det kan inte vara kul att vara fånge i sitt egna hem utan att knappt kunna ta sig mellan möblerna ens utan hjälp... Att ha så konstant ont så det inte spelar någon roll om man sitter, ligger eller står. Att ha varit en stark och aktiv människa och alltid haft hund av olika staff- och bull-typer, till att nu vara näst intill rörelsehindrad och inte ens klara av att ha en yorkshireterrier... I det läget vill iaf inte jag hamna, aldrig, aldrig någonsin!!
Nåja, känns iaf bra att man kunde hjälpa till i natt. Tur att vi hörde honom, konstigt att inte grannen vägg i vägg gjorde det... Dumt att spekulera dock.
Hoppas allt gått väl med honom, får kika upp sedan å kolla om han fått komma hem. Vore nog bra att få lite nummer till t ex hemhjälpen och hans son också så man har det om det händer igen. Förbannade mig själv flera gånger i natt att för att jag varit så korkad och slängt sonens visitkort bara för några veckor sedan som jag fick för ca 1 år sedan. Han gav mig det när vi gick på varandra på gården en gång tillsammans med orden - "Här har du mina kontaktuppgifter om det skulle vara någonting med pappa någon gång". Hur dum får man bli som slänger det? Bara för att jag inte behövt det på 1 år betyder ju inte att det inte kommer att behövas framöver...
**CREA DIEM** //Sarah
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar