13/1 - Tacksamhet!

Tänk att för drygt ett år sedan mådde jag verkligen förjävligt, orsaken till varför det var så vet de som vet, behöver inte gräva tillbaka i det, men så var det i alla fall. Kom på fötter igen med hjälp av vänner, familj, tid, de kloka, smärtsamma och självupplevda orden från en fin vän "Det var först när jag tyckte om att bara vara med mig själv igen, som jag kunde börja gå vidare..." och ett jävlar anamma. Nu kan jag knappt komma ihåg hur det kändes att må sådär - panikångestattacker, hjärnvaccum, noll matlust osv... Tänk om jag vetat då, hur jag skulle må nu och hur otroligt bra jag har det, då hade jag bara kunnat skratta åt det som hände då och siktat framåt direkt. Men frågan är om jag verkligen velat det? Tror inte det faktiskt, med facit i hand (även om jag inget hellre ville än att slippa ifrån  när jag var i det)
 - efter varje fall växer man som människa och livet kommer att vara tufft i omgångar av olika orsaker, det är faser man man måste ta sig igenom helt enkelt, det är l i v e t. Nä, jag är nästan till och med tacksam för det som hände då - jag lärde mig väldigt mkt om mig själv, jag lärde mig vilka vänner som verkligen är mina närmsta och viktigaste, och sist men inte minst - det ledde till att jag ca ½ år efteråt hittade den bästa mannen jag någonsin kunde drömma om, min själsfrände och bästa vän!

Idag har varit en sådan dag då jag verkligen känt hur tacksam jag är över allt jag har i mitt liv och hur otroligt långt borta det där jag gick igenom förra höst/vintern känns, jag skäms nästan över hur ofantligt bra jag mår nu faktiskt. Idag har jag fått dela en magiskt bra dag tillsammans med många av mina allra finaste vänner (de där man blir varm och glad av att bara tänka på), mina allra finaste killar (tänk att jag har sådan tur att t o m ha TVÅ killar som delar mitt hjärta, och att det är helt OK till på köpet), och delar av min allra finaste familj =)

Tusen tack till alla er som gör mitt liv så rikt på kärlek, värme och lycka! Ni vet vilka ni är! Namaste!

...och till er som kanske har det tufft just nu på något "känslomässigt" sätt - jag lovar, det kommer en bra och ljus tid igen! Men det går inte på en handvändning, det måste få ta tid, det måste få göra ont, man måste få falla fram och tillbaka några gånger, ta "felval" och hitta rätt igen. Stäng det inte inom dig, ta hjälp av nära och kära och ibland till och med kanske bara ytligt bekanta (som kanske visar sig bli väldigt nära och kära i det fortsatta livet), bearbeta på olika sätt, fly ifrån det då och då men våga även utmana dig själv, våga vara själv med dina tankar (jag satte till slut upp ett "mål" på att vara ensam hemma i alla fall 1 kväll i veckan - vissa gånger fick jag fly hals över huvud hem till någon snäll vän å käka pannkakor klockan 21 på kvällen, trots att det var jobbdag dagen efter, men till slut klarade jag av att även hantera de "flyktanfallen"och byggde mig starkare och starkare där ifrån) - det finns inget färdigt recept på HUR man ska ta sig ur det mer än att just VÅGA, våga må dåligt, våga ta sig vidare,  och våga testa sig fram. Det är i alla fall vad jag tror...

 Strengt does not come from winning.

Your struggles develop your strenghts. 

When you go through hardships and decide not to surender, 

that is strenght!

**CREA DIEM** //Sarah